Per-Larsas ägs i dag av den 6:e ättlingen, Stina Rolfhamre, i rakt nedstigande led. Följande berättelse av Sture Rolfhamre ger en fin bild av både förfäder, byggnader och levende.

PER-LARSAS I ROLFHAMRE

Denna uppsats skrevs ursprungligen som ett "enskilt arbete" i andra ring i Högre allmänna läroverket i Uppsala 1941-1942. Rubriken var "En hälsingegård berättar". Jag tar mig friheten att skriva ut uppsatsen i dess ursprungliga skick, dock med ändring av pluraländelser. Sture Rolfhamre 1994

Erik Eriksson – vår stamfader

På gården Välje 2 i Ljusdals socken levde åren 1728-1810 bonden Erik Andersson. Hans förfäder hade bott där sedan mitten av 1600-talet, och han var sonsonson till den förste kände ägaren. Om denne Erik Andersson finns antecknat följande i dödboken för år 1810: "Gamle bonden Erik Andersson i Välje, född i december 1728. Fadern bonden Anders Olsson, modern hustru Karin Eriksdotter i samma by. Vistades hemma i de yngre åren, tjänte sedan på åtskilliga ställen, till dess han år 1757 gifte sig med bondedottern Karin Johansdotter i Bäckebo. Haft med henne 6 barn, 4 söner och 2 döttrar, av vilka en son och en dotter äro döda. Haft god hälsa till sistlidne mars månad, då flera ålderdomsbräckligheter tillstötte, som ändade hans dagar."

Om Erik Anderssons hustru finns antecknat följande i 1819 års dödbok: "Bondeänkan Karin Jonsdotter i Välje, född den 12 juni 1737. Fadern bonden Johan Jonsson, modem Brita Jonsdotter i Bäckebo. Hemma. Gifte sig 1757 med numera avlidne bonden Erik Andersson i Välje. Haft med honom 6 barn, 4 söner och 2 döttrar. En son och en dotter äro döda. Blev änka 1810. Flera gånger rörd och dog av slag."

Erik Anderssons och Karin Jonsdotters fyra överlevande barn var Anders, Olof, Brita och Erik. Anders köpte eller förvärvade på annat sätt gården Välje 4, Olof övertog fädernegården, Brita gifte sig och bosatte sig i Sundet i Ramsjö socken, och Erik övertog gården Alsundsvallen, som förut hört till fäderne gården.

Erik Eriksson (1775-1846) är den av syskonkvartetten, som intresserar oss mest. Han är nämligen stamfader för vår släkt. Han gifte sig med Brita Jonsdotter (1786-1858). Varifrån denna Brita Jonsdotter härstammade är inte bekant. De hade tre barn: Jonas (1811-1858), Brita (1816-1886) och Anders (1826-1908). Jonas gifte sig med sin kusin Karin Olsdotter (1802-1888) från Välje 2. Brita gifte sig med en Jonas Dalman.

1. Anders Eriksson

Anders Eriksson tjänade i unga år, som dräng på gården Rolfhamre 2. Där tjänade också vid denna tid Anna Larsdotter (1825-1895) från Storhaga 4 "Kusens". De två gifte sig och bosatte sig på Alsundsvallen. De hade barnen Lars (1859-1931) och Karin (1661-1935).

Jonas Eriksson övertog Alsundsvallen efter faderns död 1846. Han var emellertid sjuklig, och då han var barnlös, överlät han gården åt brodern Anders. I köpet kontraktet gjorde säljarna s k undantag, dvs de förbehöll sig rätten at bo kvar på gården och där erhålla sitt uppehälle. Efter mannens död blev alltså Karin Olsdotter kvar på gården. Hon gick under namnet "Pata" och dog 1888 i den höga åldern av 86 år.

Alsundsvallen låg mycket avsides. Det var en halv mils väg till närmaste by, som var Välje. Måhända var önskan att komma till bebyggda trakter en av orsakerna till att Anders Eriksson började underhandla med sin förre husbonde Per Larsson om köp av gården Rolfhamre 2, som då uppskattningsvis omfattade c:a 10 har åkerjord. Per Larsson som 1873 sålt gården till sin dotter Brita, såg ingenting hellre än att Anders Eriksson blev den nye husbonden på gården, eftersom denne gjort sig mycket omtyckt under sin tid som dräng. Efter en del underhandlingar skedde köpet den 4 november 1877. Köpesumman var 6.000 kr. Varken köpare eller säljare kunde själv skriva sitt namn, men de har enligt tidens sed satt sina bomärken under köpehandlingen. Brita Persson hade som bomärke och Anders Eriksson.

Per Larsson hade när han sålde gården till sin dotter gjort ett undantag, och det gjorde nu även Brita Persdotter för sin del. "Förbinder vi köpare oss att uppfylla de av Brita Persdotters fader Per Larsson enligt deras avhandling den 8 mars 1873 i paragraferna 2, 3, 4 och 6 gjorda fördels- och födorådsundantag till alla delar", står det i andra paragrafen i köpehandlingen. I fjärde paragrafen gör Brita Persdotter sitt undantag: "Förbehåller jag säljare att få nyttja och begagna östra stugan och kammaren i övra våningen i norra byggnaden samt efter min fader norra häbbaret samt del i källare och övriga uthus, så länge jag är ogift och vill det begagna."

Inskränkningen "så länge jag är ogift" tillkom på Per Larssons bestämda inrådan. Denne anade nämligen, att Brita skulle gifta sig, och att det då inte var roligt för Anders Eriksson att få en hel familj på gården. Brita gifte sig också efter något år med en stenarbetare Anders Olof Nord, och de byggde sig en gård strax söder om Rolfhamre 2:s ägor. Per Larsson dog år 1882 den 11 januari, var för Anders Eriksson då utan undantag ägde gården.

När gården 1877 köptes gällde den enligt köpehandlingar för att vara 6 öres 19 penningland. I denna värdering var även inräknat fäbodvall jämte jord i Bäckan, två mil norr om Rolfhamre. Enligt köpebrev av den 19 november 1877 sålde emellertid Anders Eriksson till Johan Bäcklin och hans hustru Brita Olsdotter i Bäckan delar av de i Bäckan belägna jordegendomarna "gårdstäkten, tjärtäkten och fäbodvallen på Bäckanskogen med alla å dessa lägenheter befintliga åbyggnader". Köpesumman var så stor som 4.000 kr. Vid försäljningen förbehölls från säljarehåll ett tunnland jord för att där bygga nya fäbodhus jämte byggnadsvirke. Efter den tiden gällde Rolfhamre 2 för att vara 5 öres 5 ¼ penningland.

Rolfhamre 2 företedde, när det kom i släktens ägo, en helt annan anblick än vad det gör nu. Hemgården omfattade då ej "Dunderbergs" och "Svea". Ett område norr och nordväst om gården var beväxt med granskog, och det berättas, att när någon av gårdens folk körde genom skogen hade han bössa med sig och sköt orrar! Åkerjorden var helt naturligt i ett annat skick än nu. Den var enligt den tidens sed uppdelad i en mängd småtegar, som gjorde jordbruksarbetet mycket tungsamt. Norr om vägen fanns 36 tegar och söder om vägen 30 tegar. Vi förstår, att diken och ängsmarker mellan dessa tegar upptog en inte oväsentlig del av hemmanets totala areal. Den för brukning användbara jorden på dessa 66 tegar var därför mycket mindre än vad de 10 tegarna på samma område nu är. Små lador var utspridda över hela hemmanet, men höskörden var liten, och det fanns år, då ingen av ladorna blev fylld. Det berättas att ett år blev höskörden i "Dunderbergs", ett område på c:a 1,5 tunnland, så liten, att en kvinna kunde ta hela skörden i ett fång! Någon överdrift ligger väl i detta påstående, men händelsen är betecknande för hur liten skörden vissa år kunde bli. Gården födde, när det nya husbondefolket flyttade dit, 2 hästar, 6-7 kor och ett tiotal får.

Hemmanet hade skog på 4 olika ställen. Den s k utskogen som låg i Bäckan var oskiftad och ansågs så gott som värdelös, eftersom den låg så långt som två mil från gården. Någon av gårdens hästar släpptes på bete på denna allmänning under sommaren. 0

2. Lars Andersson

Lars Andersson gifte sig 1881 med målaredottern Margreta Cedermark från Rolfhamre. Margreta Cedermark föddes i Lerdal i Rättviks socken 1854 och var dotter till målaren Olof Larsson Cedermark och hans hustru Brita Olsdotter. Familjen flyttade 1861 till Färila socken och därifrån kom den snart till Ljusdal, dar den först bosatte sig i Grophamre och därefter i Rolfhamre. Margreta Cedermark tjänade i flera år som fäbodjänta, innan hon blev piga i Rolfhamre 2, där hon kom att stanna.

Lars Andersson och Margreta Cedermark köpte den 2 januari 1883 gården av Anders Eriksson och Anna Larsdotter för en summa av 5.000 kr. Det vanliga undantaget kommer i andra paragrafen i köpehandlingen, som lyder: "Förbehålla vi säljare oss att av hemmansåbon åtnjuta nöjaktig föda, skötsel och värme för vår åter stående livstid samt i fördelar årligen: i kläder hälften mot vad en vanlig dräng och piga bekomma för år efter socknens bruk, en tunna korn, 1/4 tunna råg, 20 skålpund skäktat lin, 5 skålpund smör, 10 skålpund ost, allt av fullgod beskaffenhet, samt kontant femton kronor. Vad vi icke utkräva för varje år tillfaller åbon." Paragraf 4 säger: "Till boningsrum och för våra saker undantaga vi nedre kammaren och östra stugan i övre våningen i norra byggningen samt norra häbbaret, vilka rum skola av hemmansåbon underhållas. Om vi skola hava eget hushåll, skola vi utom ovanstående hava rättighet att för våra behov begagna källare, brunn, murpanna och bakugn." Paragraf 5 säger: "Skjuts till och från kyrkan samt i nödiga ärenden, så ofta vi påfordra, förbehålla vi oss."

Brukningsmetoderna på gården förbättrades i takt med utvecklingen i landet i övrigt. Lars Andersson kan nog utan överdrift betecknas som en föregångsman i sin bygd på jordbrukets område. Han var i många fall den förste på trakten, som började använda nya brukningsmetoder. 1888 inköptes en slåttermaskin, och Lars Andersson fick fara omkring i gårdarna och slå ner höet. Denna slåtter maskin blev en veteran bland jordbruksmaskinerna. Den användes ända till 1919. Tröskningen skedde med slaga eller tröskvagn till 1880, då en trävals med slaghjul och driven av en hästvandring byggdes. Denna vals användes till omkring 1904, då ett flyttbart tröskverk inköptes till orten.

Fäbodsystemet visade sig vara oekonomiskt och övergavs redan 1899. En bidragande orsak därtill var troligtvis, att det fanns gott om betesmark omkring hem gården, där koma kunde födas under somrarna. 1915 byggdes mejeri i Ljusdal, och Lars Andersson blev leverantör nr 15.

Hemmanets uppdelning i småtegar försenade naturligtvis brukningsarbetet. Lars Andersson lät lägga igen de flesta av smådikena och förenade småtegarna till större fält, som sedan täckdikades med trä omkring 1907-08. Sättet att täckdika med trä var allmänt använt vid denna tid, men det skulle visa sig opraktiskt, eftersom täckdiken av detta slag lätt slammades igen och blev obrukbara.

När gården kom i släktens ägo utgjordes alla eldstäder i mangårdsbyggnaden av öppna spisar. Byggningen var så gott som obeboelig, därför att undergolv saknades. Under en omfattande reparation 1901-03 inlades undergolv, och kakelugnar insattes i stället för de öppna spisarna. Ny ladugård, stall, svinhus och loge byggdes 1912.

Lars Andersson var en föregångsman på skogsvårdens område. Han var bl a initiativtagare till en delning av utskogen i Bäckan, som företogs på 1890-talet. Han var vidare mån om att skogen sköttes rationellt och enligt nyaste metoder.

3. Lars Larsson

Lars Andersson och Margreta Cedermark sålde 1920 hemmanet till sonen Lars Larsson för 20.000 kr. Lars Larsson genomgick 1908-1909 Bollnäs Skogs- och Lant mannaskola. Han gifte sig 1922 med Anna Kristina Larsson från Heden 9 i Ljusdals socken. Hennes födelsehem hade varit i samma släkts ägo sedan 1600-talet. Lars Larsson inköpte 1919 en avstyckning från Heden 6, "Svea", för 3.000 kr av Anders Olsson, Kolsvedja, Jonas Jonsson, Rångstra m fl. Han har låtit lägga om samtliga täckdiken och i stället för trä lagt ner tegelrör. Därmed följde att avloppsdikena måste fördjupas. 1925 anskaffades självbindare, den första i enskild ägo på orten. 1928 ombyggdes mangårdsbyggningen och 1936 en del av lagårdsbyggningen. De smålador som fanns utspridda över hela hemmanet har rivits och ersatts av större. En gödselstad av cement byggdes 1935. Kreatursstocken har utökats, och korna är samtliga av SRB-ras. Lars Larsson tilldelades tredje pris vid statsunderstödd premiering av mindre jordbruk inom Gävleborgs län 1931.

”Dunderbergs”

Som tidigare nämnts hörde ej "Dunderbergs" och "Svea" till gården, när den kom i släktens ägo 1877. "Dunderbergs" liksom också "Myrbergs" var dock avsöndringar från gården och hade alltså mycket gemensamt med den, varför deras historia i det följande skall behandlas.

Den 23 maj 1875 sålde Brita Persdotter till bondemågen Erik Svensson i Rångstra och hans hustru Anna Persdotter "en jordlägenhet söder om gårdstäkten på hemmanets skogsskifte eller så kallade skuggmån ett halft tunnland i vidd tjänlig till åker och gårdstomt." Köpesumman var 30 kronor, men därjämte skulle köparen eller hans rättsinnehavare åt hemmansåbon utföra tre dagsverken om året i slått eller skörd eller också betala motsvarande dagspenning till åbon. Denna jordlott är fortfarande i främmande ägo, men skyldigheten att fullgöra föreskrivna dagsverken har för länge sedan upphört.

"Dunderbergs" var ursprungligen soldatjord. Då soldaten Fors på 1870-talet dog, återgick jorden jämte gården till hemmanet. Troligtvis fick soldaten efter den tiden sin lön i kontanter och in natura.

Brita Persdotter sålde torpet den 21 januari 1876 till bondesonen Jonas Lystedt från Gryttjesbo i Ljusdals socken. Enligt, köpebrevet skulle avstyckningen om fatta två tunnland, varav största delen skulle vara åkerjord och en mindre del sk skuggmån lämplig till tomtplats. Köpesumman utgjorde 400 kr, och köparen var skyldig att åt hemmansåbon fullgöra 12 dagsverken, 6 om vintern och 6 om sommaren. Skog till byggnadsvirke och till vedbrand skulle fritt få tagas på hemmanets skogsskifte.

Jonas Lystedt gick under namnet "Schas". Han var gift men var tillika Brita Persdotters fästman. Han tjänade som dräng hos Brita Persdotter, och hon ville att han skulle stanna hos henne även om nätterna, men Per Larsson motsatte sig något sådant. Detta gav anledning till en del uppträden, där även grannarna deltog.

Torpet blev ej länge i Lystedts ägo, ty redan 1879 sålde han det till skräddaren Lars Dunderberg från Kläppa. Köpesumman var 950 kr, och Dunderberg var skyldigt att fullgöra de tidigare överenskomna dagsverkena hos åbon.

Dunderberg hade emellertid för att kunna köpa torpet måst sätta sig i skuld hos riksdagsmannen John Norén i Borr. Då denna skuld växte löste Norén år 1882 ut Dunderberg till fullo. Norén hade ingen direkt användning för torpet, och flera spekulanter infann sig hos honom. Lars Andersson var emellertid rädd att torpet skulle säljas åt någon, som senare där skulle bygga en stor gård och till bygget ta mycket virke från skogen. Lars Andersson besökte därför Norén 1887 och köpte torpet av honom. Köpesumman var 1.200 kr, och torpet sammanlades med det övriga hemmanet, till vilket det sedan dess hört.

Per-Larsas byggnader

Gårdens byggnader låg till slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet längre västerut än nu, i den sk Rågtäkten. Gården brann emellertid omkring år 1800, och då svårigheter att få vatten gjorde sig gällande där, flyttades gården till det ställe där den nu ligger. Källare och gödselgrop på den gamla gårdsplatsen finns ännu kvar, och källaren användes även i våra dagar.

I slutet av 1880-talet inträffade en händelse, som de människor som var med om den väl kom ihåg. Anders Eriksson stod i kornladan väster om gården och tröskade och Anna Larsdotter befann sig just ute på gården. Anders Eriksson fann till sin förvåning, att det med ens blev så ljust i ladan. När han såg upp, fann han att taket var borta. I den starka blåst som då rådde hade taket lyfts av och seglat iväg och hamnat på ett potatisland ej långt från gården. Anna Larsdotter som såg ladutaket komma seglande trodde det var domedag och utropade förskräckt: "O Herre, min Gud!" Taket slog ner så djupt i den frusna marken, att det följande vår endast med svårighet kunde grävas upp och läggas tillbaka på sin plats.

Två bönder i Bäckan, Bäcker och Asplund, hade enligt något gammalt avtal nyttjanderätten till höskörden på en teg (om jag minns rätt var det "Yst på täkta", sydöstra hörnet - anmärkning vid utskriften 1994). Detta s k kyrkhö skulle användas till att utfodra hästen med vid kyrkobesöken. Lars Andersson brukade dock bärga höet på denna vall, och för det besväret skulle han ha hälften av grödan. Ladan var därför delad på mitten, och Lars Andersson brukade vid höladningen själv stå i dörren till ladan och dela upp höet. Bäckanbornas rätt till höskörden upphörde emellertid omkring år 1915.

-- Här slutar Stures berättelse --

4. Bengt Rolfhamre

1954 tog Lars Larssons son Bengt Rolfhamre (1929-2016) över gården. Köpeskillingen var då 152.00 kronor.

1988 byggde Bengt ett hus, "Oppigår'n", på samma plats vid "rågtäkta" där Rolfhamres mangårdbyggnad låt före branden kring 1800. Huset blev ett modernt "undantag" för Bengt och hans fru Anne-Marie när nu sonen Lars tog över huvudbyggnaderna.

5. Lars Rolfhamre

1988 började Bengt Rolfhamres son Lars (1960) med frun Chatrine ta över gården. Lars broder Mats (1955) sålde sin halva till Lars 1992.

6. Stina Rolfhamre

2018 tog Lars Rolfhamres dotter Stina (1990) med sin man André över gården. Nu är det Lars tur att med sin fru Chaterine flytta till "Oppigår'n". Dock fortsätter Lars att driva hemmanet ett antal år.

Per-Larsas idag

På Per-Larsas hemsida står det följande:

"Idag omfattar gården 30 ha egen åker och 35 ha arrende, ca 10 ha naturbetesmark samt 250 ha skog. Skogen är fördelad på fyra skiften.

På Per-Larsas arbetar vi aktivt för att värna om kultur-och miljövärdena. Vi är också med i ett projekt som syftar till att öka det redan rika fågellivet som finns på våra marker."