Bosse om mamma Svea

2015 intervjuade jag, Margareta Lindvall Rolfhamre, pappa Bosse, 78 år, om hans mamma, min farmor, Svea. Läs gärna berättelsen om Svea först, så kan Bosses minnen sättas i sitt sammanhang. Hans minnen är återgivna på det sätt han berättade.

Så här berättade han:

"Om det hade varit idag hade hon väl fått åka på nån sorts vilohem ett par veckor och sen hade hon blivit frisk, men nu blev hon inlåst i över 30 år och blev ju sig aldrig mer lik.

Jag glömmer det aldrig, mitt första besök på Furunäset. Då var man inte tuff i byxorna när man gick in där. Det var ju en stor sal där det bara var kvinnor. De sprang där i dörrarna. Annars var det stilla och lugnt.

Första gången jag kom in då på sjukhuset kom det en arg sjuksköterska och sa ”Kom då!” och så gick hon fram till dörren och låste upp på utsidan och släppte in en. Och då gick jag in. Längst in i lokalen såg jag att det satt en människa på en bänk och jag tänkte ”det här måste vara min mamma”. Då var jag tretton år. Jag fick inte se henne före det. Och när jag kom dit, det var en liten snäll gumma som satt alldeles bredvid mig och tittade på mig och pratade inte mycket då, hon sa inte mycket men hon svarade ju och verkade helt juste.

– ”Vad gör du mamma, vad gör du på dagarna?”

– ”Jag väver”, sa hon.

– ”Väver du? Men du har ju ingen vävstol här.”

– ”Det där rummet där borta det är mitt rum och där har jag den.”

- ”Jamen, kan vi gå och titta på den då?”

Hon kunde ju inte göra några stora vävar, utan hon vävde såna här små kökshanddukar, som personalen drog nytta av. De utnyttjade ju henne.

– Du kan väl göra en sån här till mig också?”

När hon kom till Östergården vävde ju hon ju kökshanddukarna med blåa ränder runt kanterna som ni har fått. Märta tingade hela rullen och klippte till och fållade upp.

Jag var inte rädd när jag var där på Furunäset. Det kanske fanns nån som sprang lite extra men …

Sen kom det en ny läkare som undrade vad hon gjorde där.

– ”Hon ska inte vara här!” hade han sagt. ”Hon ska skrivas ut och beredas sysselsättning den tid hon har kvar i livet.”

Och det vart ju inte mycket bättre det, för då skickade de henne till en bondgård som satte henne i tungt arbete, men hon hade så mycket kavat kvar i kroppen så hon sa ”Nej! Jag ska inte vara här.” Då fick hon komma till ett ålderdomshem. Och där satt hon som en matrona i det gamla trähuset som var mycket charmigt och fint. Där trivdes hon allra bäst. Hon gillade den gamla kåkstilen. Det fanns en veranda där hon kunde gå ut och sitta och sola sig. Hon pratade ju inte mycket med folk om de inte ville prata med henne. Hon var ju väldigt nedtystad. Men naturligtvis, efter ett år kanske, då skulle det rivas.

Mamma var förföljd av otur. När hon bodde i det här gamla ålderdomshemmet så låg matsalen tvärs över gården och dit gick hon och åt sina måltider. En dag när hon hade ätit så tog hon sin bricka och gick för att lämna den, för hon var mycket artig och ordningsam och städade efter sig. Då råkade en blind gubbe sticka ut sin käpp som hon snavade på och föll ner och bröt sönder lårbenet. Det blev ju så svårartat att det inte gick att laga ordentligt. Hon hade ett helvetes slut på livet på grund av värken. Hon skrek in i det sista. Jag satt ju bredvid henne och det var en ruskig upplevelse. Jag tänker på hur en människa kan drabbas av sån djävulsk otur. Och så blev det då tyst och så sjönk hon ihop. Och det var ju skönt på sitt sätt. De kunde inte ge henne mer medicin sa de. Man jag sa att det spelar väl ingen roll. Hon kommer ju ändå inte ur det här. Läkarna vägrade att operera henne. Hon var ju då 98 år och jag tycker att de kunde ha tagit bort lite mer av de smärtor hon hade.

Hon skrattade ju och var så glad när jag tog med henne ut och åkte bil på små utflykter. Jag kände ju kallet att jag måste göra något för min mor.

Hon fick en norsk transistorradio, den bästa, som gick på batteri. Det var ju dumt för hon glömde ju att stänga av den. Då hände det att hon ringde till Beliva (Bosses radioaffär) och flickan i kassan svarade. Mamma pratade väldigt tyst och sa ”Kan jag få tala med Bo?” Flickan i kassan kom och sa att ”det är en äldre dam som vill tala med Bo.” Jag bad henne koppla samtalet till mig och hörde då mamma säga ”radion är tyst”. Jag sa till henne att jag skulle komma när jag hade stängt butiken. Och så satte jag i batterierna och körde igång den igen. Sen stal nån djävel radion. Efter flytten till Berget såg jag att radion saknades så jag frågade henne var den var. ”Jag vet inte”, sa hon.

Jag tycker att det fanns perioder när hon var lite klarare i huvudet."