Viktor Lindvall

Det här är berättelsen om Viktor och Svea och deras barn, samt Viktors syster Ingrid som blev en del av deras familj.

Detta är Viktor historia.

Den börjar som de flesta kärlekshistorier i dur, men sen går den mer i moll.

Viktor Emanuel Lindvall föddes den 21 mars 1890. Viktor var den förstfödda i familjen. Han följdes av 6 syskon. Ett av dessa syskon var Ingrid, född 28 oktober 1902.

Familjen bodde i Näsbyn 11 och stod som ”Bredvikens inhysingar” i husförhörslängden, vilket brukade betyda att deras ekonomi var under det normala. De bodde ihop med farmor Sara (1836-1914) och farbrodern Leo Gottfrid (1874-1935).

1911 gjorde Viktor sin militärtjänst 1913 som infanterist i Boden. Första världskriget pågick 1914-1918. Under den tiden ryckte Viktor in och försvarade landet under 2 perioder 1914 och 1915. Läs mer på hans Inskrivningskort: sidan 1 och sidan 2.

Under åren 1911-1921 avancerade Viktor från att ha varit sågverksarbetare till att bli brädgårdsfaktor, en form av arbetsledare på Karlsborgs Ångsåg.

Viktor var ju känd för att vara aktsam och försiktig. Alla gamla spikar som kunde dras ut, skull dras ut och rätas ut. Sen sa han ”Lägg den isilåda”, vilket var kalixmål för lägg den i lådan.

Svea Bäckström föddes 5 maj 1896 i Nyborg. 1920 lysete det för de bägge och den 22 november 1920 stod bröllopet. Hon var då gravid med Erik som föddes 2 februari 1921.

Under de närmaste åren födde Svea även Margit Cecilia (1922-1974), Ruth Svea (1924-2005) och Max (1926-2009) samt sonen Bo (1927-2016).

Flytten till Piteå

1925 köptes Karlsborgs Ångsåg av ett rufflarföretag som lade ner sågverket och tog såg och allt till det nya sågverket som byggdes i

Munksund av Ytterfors. Nu stod Viktor utan arbete. Vad göra?

Det skulle byggas en ny fabrik i Munksund utanför Piteå.

Bosse berättar: ”Min far hade ju varit ansvarig för införskaffande av allt material till den fabrik som då sattes upp i Karlsborg. Det var ju en modern fabrik som fortfarande går för fullt. Då hade de ju fyra barn och ett femte på väg, jag alltså. Då gick det till på det sättet att han gick ju mer eller mindre tillbaka till sin tjänst som förrådsförvaltare för både sågverk och fabrik i Karlsborg. Men då var han lite full i fan, han som hade varit hans chef under hela byggtiden där, han som sen blev chef för hela den här rörelsen som alla de här fabrikerna är i. Han gav sig inte, han började ringa till pappa och sa:

– ”Vi har ju satt igång i Munksund nu. Vi ska göra en dubbelt så stor fabrik som den vi gjorde och jag vill att du ska komma hit.”

– ”Nej, men ser du jag kan inte. Min fru är gravid och hon har ju sina gamla föräldrar som hon också sköter om på sidan om.”

Så hon hade inte gjort annat i sitt liv än att arbeta, för de drev även ett litet kafé nere i hamnen där i Karlsborg. Men chefen gav sig ju inte. Till slut sa han:

– ”Nu skickar jag upp en bogserbåt med en jättestor pråm och han tar alla grejer som du vill ha med. Det kör vi ner och bär in och bär upp och så får du då en ny bostad som vi håller på och bygger upp och ska väl stå någorlunda färdig då så det är bara att du kommer.”

Och det kunde han ju inte motstå, för han tyckte ju att det där var ju roligare jobb att få börja med en ny och större fabrik än det han hade. Han var ju ganska duktig får man säga. En folkskollärd alltså. Han var en jävel på att hålla ordning och reda.”

Viktor fick jobb där som förrådsförvaltare. Familjen bestämde att de skulle flytta, även om Svea inte var glad över flytten. De var lovade en förmansbostad i ett nybyggt hus intill fabriken.

Viktor var god vän med Frans/Rulle(?) Wallsten. Det började med att  Wallsten ville få sälja till SCA från sin järnhandel och bjöd på nån sup eller så, men det blev ju nån form av vänskap även om de kanske inte var nära vänner.

Det var vanligt att man flyttade med hela sitt bohag med timmer- och brädflottarna på Kalixälven. De kunde till och med göra upp eld på de här flottarna så att de kunde sitta och dricka kaffe. De här älvflottarna gjordes om till sjöflottar när man senare övergick till sjöflottning, så nu kunde man flytta längs kusten med de här stora sjöflottarna bara havet var någorlunda lugnt.

Viktor åkte i förväg och Svea kom efter med bohaget och alla fyra barnen, Erik 6 år, Margit 5, Rut 3, Max 1 och en höggravid mage, på en timmer- och brädflotte från Kalix till Piteå. Vid framkomsten var den utlovade bostaden ännu inte färdigbyggd och familjen inkvarterades i en enklare boning inne på fabrikens område, utan några bekvämligheter som rinnande vatten och toalett inne i huset. När de väl fick sin riktiga förmansbostad låg den närmare huvudingången till SCA än arbetarbostäderna som kallades för Kalixbacken.

Enligt flyttböckerna så skedde flytten den 30/8 1927. Detta stämmer dock inte för två dagar efter framkomsten till Piteå födde Svea Bo den 9 augusti (1927-2016).  Inte blev livet bättre av att alla barnen ungefär samtidigt fick kikhosta. Det är svårt att förstå hur Svea klarade av situationen under dessa omständigheter.

Svea blir sjuk

Svea började visa tecken på psykisk ohälsa under vintern 1927-1928 och läget förvärrades allt mer. Det blev en orolig tid för Viktor. Han kontaktade läkare som till en början gav råd och stöd. Den 1/5 1928 blev läget så allvarligt att Svea blev intagen som ”No 352” på Piteå Hospital.

Mer om Svea och sjukdomen kan du läsa här.

Vi vet inte när Viktors syster Ingrid åkte till Skuthamn för att stötta familjen, med det är troligt att hon kom någon gång under vintern 1927. Ner sen Svea blir kvar på hospitalet stannade Ingrid och blev som en mamma för barnen.

Mer om Ingrid och hennes liv kan du läsa här.

Viktors liv i Skuthamn utanför Piteå

Bosse har berättat: ”Pappa var ju intresserad av fiske. Han hade ju inte nå mycket grejer, men hade en ryssja i Skuthamnsviken. Man skulle ro-drag och då visste ju de här tre pojkarna (Erik, Max och Bo) att efter maten då gällde det att fort som satan försvinna för då visste man att nu kommer det snart att vi ska ut och ro-drag. Vi visste ju då att det där med ro-drag det var ungefär två timmar alltså runt Fingermanholmen från Skuthamnsviken. Det var drygt och det var tråkigt så ini helvete. Det var ju roligare att spela fotboll med andra killar. Men pappa försökte ju vara rättvis så han kunde ju säga att det var ens tur om man hade lyckats smita då.

Pappa var en sällskapsmänniska och väldigt glad att bli bortbjuden. De spelade ju Priffe på den tiden och han var en sån som var sur som ättika när han förlorade och skrattade och var desto gladare när han vann. Vi fick ju sitta i den där så kallade salen, där var ett stort fyrkantigt bord och där satt ju gubbarna på var sin sida fyra stycken. Så drack de grogg då på renat och vad de då drack mer. Det var inte whisky eller nåt såna dyrbarheter. De hade enkla vanor. Det var fjärdingsman, handlarn och så var det nån fjärde också. Men han var också bjuden ofta till Wallstens på lördagkvällarna. Då var han ganska ’snorig’ när han kom hem. Han skaffade sig ju en cykel, eller om han fick den till sin 50-årsdag, nej då fick han nog en Omegaklocka kommer jag ihåg. Så han kanske köpte cykeln då, men han kunde ju inte cykla. Han var ju för gammal för att börja lära sig cykla. Han var ju så spänd. Vi cyklade ju bakom honom för vi väntade ju att han slår ihjäl sig när som helst. Han var ju mer i diket än han var på vägen. Han höll så hårt i styrstången så att knogarna vitnade. Och så var han lite stel. Han var ingen gymnast. Han var allt annat. Och så var han med i en fotbollsmatch där tjänstemännen i Munksund mötte tjänstemännen från SCA i Umeå eller Skellefteå. De spelade på fotbollsplan som låg på den så kallade kolgårn, alltså kolgården. De hade en gång i tiden haft kolmilor över hela den där planen. Det vara bara sand. Och så tog de ut pappa fast han ville ju inte för han hade ju aldrig sparkat på en fotboll och så blev han satt som högerytter. Och tror du inte karln kommer dit och vi var ju i god tid och vi var bekymrade för det här fiaskot, hur det skulle bli. Då kommer han i svartkostym och så gick han efter linjen på fotbollsplan med händerna på ryggen och så börjar de ropa ’Heja linjeman, försök och rör dig om du kan!’. Och vi skämdes som bandhundar men folk tyckte ju att det var jävla kul naturligtvis. Vi passade oss för att prata om det hemma. Det gjorde man inte för att det var nog inget kul för honom själv. Jag förstår inte varför han över huvud taget deltog, men han var väl kommenderad. Eljest var han ju pratsam och trevlig och höll ju väldig ordning i det där förrådet. Det var ju därför han flyttades hit (till Munksundsfabriken).”

Minnen

"Vi var och hälsade på i Skuthamn. Max och Bosse var lite spjuveraktiga. De hade en segelbåt som var kul att vara med på. Jag var med och ställde i ordning vid nån dansplats vid Piteälvens mynning. Det var väl med nån idrottsförening som Max och Bosse var med i som dansen ordnades. Då fick man ju segla över fjärden där.

Sten-Olof Lindvall

Bo har berättat att på lördagskvällen skyndade de äldre syskonen iväg för att få göra det de hade lust med. Han blev oftast kvar sist och blev den som fick hålla sin pappa Viktor sällskap. Bosse hade förstås gärna varit med kompisarna han också. Inte så sällan hände det att Rulle Wallsten skickade bud via fabrikens telefonväxel med en inbjudan till Viktor att komma in till stan och spela kort med Rulle och några till. Det ville Viktor gärna och cyklade iväg. Kvar blev Bosse som vid det laget inte visste var kompisarna höll till. På det sättet blev det att han började läsa många böcker, något som han fortsatte med ända tills demensen gjorde att läsandet inte fungerade längre.