Ingrid och barnen

Det här är berättelsen om Viktor och Svea och deras barn, samt Viktors syster Ingrid som blev en del av deras familj.

Detta är Ingrids historia.

Barndom

Viktor Lindvalls lillasyster Ingrid Viola Florentina (Florentina efter mamma) föddes den 28 oktober 1902. Familjen bodde i Näsbyn nummer 11, vilket förmodligen är fastigheten som idag ligger på Uddvägen 5 i Bredviken. Hon bodde hemma hos sina föräldrar till dess det var dags att flytta till Skuthamn i Piteå 1929. Ingrid jobbade på gården med de sysslor som ett småbruk krävde.

Ingrid kommer när Svea blir sjuk

När Svea blev intagen stod Viktor ensam med fem små barn. Se berättelsen om Svea.

Vi vet inget om samtalen mellan Viktor och Ingrid, men det slutade med att Ingrid, då 25 år, flyttade hem till familjen i Skuthamn, där hon blev som en mamma för Viktor och Sveas barn. Den 31/11 1929 skrev hon sig i Piteå, gissningsvis för att de då förstod att Svea inte skulle komma hem igen. Ingrid blev kvar ända tills minstingen Bo fyllt 13 år.

I församlingsboken tituleras hon husföreståndarinna. Hon fick lön alternativt en hushållskassa, lite oklart vilket, av Viktor (Se kassaboken)

Hur var det att sköta den stora familjen på sex personer. Bosse har berättat: ”Det var ju modernt på det sättet att det var ju en tjänstebostad som min pappa då hade, den innehöll ju vattenklosett. Nån dusch fanns det ju inte, men det kunde man göra i källaren då. Eller man värmde vatten i en tvättgryta och så hade man det man skulle rengöra sig med. Så Ingrid hade väl inte så mycket tid över. Hon hade ganska trevligt ändå för hon hade tre fyra stycken glada och trevliga väninnor som ofta kom upp och skvallrade och pratade på eftermiddagarna då hon hade lite tid över. Men hon hade väl inte precis nån tid över för jakt på nån värdefullare karl. Hon gjorde ett jättejobb. Hon stannade alltså till jag var tretton år. Då fick ju mina systrar Margit och Ruth ta över mycket av den sysslan, tvätt och matlagning och städ och så vidare. Pappa var ju fullständigt opraktisk, både när det gällde att handha verktyg och när det gällde att laga mat, så då blev det lite hårt för dem. De fick ju jobba som bara den. Tvätten var ju speciellt besvärlig, men vi var de enda av de där tjänstemannabostäderna som hade mangel. Det roliga med den var ju att även de andra tanterna de kom ju och hade tiggt om att få mangla sin tvätt. De tittade sniket på oss barn. Erik var snabbast att försvinna när det skulle komma tvätt, för att dra den där mangeln, det var ju urtråkigt att stå och veva. Till slut så var vi aldrig tillgängliga så fort man hörde att någon frågade om de skulle få komma och mangla. Då försvann vi.”

alttext

Svea och Viktor sitter bakom barnen Erik, Max, Bo, Ruth och Margit. Ingrid Lindvall sitter bredvid. Förmodligen hade Svea permission, för på hospitalet fick hon inte träffa barnen innan de blev 12 år.

Barn fick inte besöka hospitalet förrän de fyllde 12 år. Dock finns det bilder på när de som småbarn träffade sin mamma utanför sjukhusmiljön, så det verkar som att hon fick permissioner åtminstone vid de tillfällen som fotona visar.

För Bo var det en konstig upplevelse att som 12-åring för första gången sen han var liten få möta mamma på hospitalet. Läs Bosses egen berättelse. Hans upplevelse av henne var att hon var en vänlig och tystlåten kvinna.

Man kan föreställa sig den skam som rådde kring Sveas situation. Bo har dock berättat att det aldrig var någon som retades för att hans mamma satt på hospitalet, för alla hade fullt upp med sina egna bekymmer, men det gick inte en dag utan att han var rädd för att det skulle komma pikar.

Erik hade en låda i köksbordet där han hade sina grejer. Syskonen försökte bryta sig in där. Fia med knuff spelade syskonen. De hade en katt som fick tåla mycket. Den blev så tokig att den rusade rakt ut i snön och kom aldrig tillbaka. De bodde i ett rum och kök. Pojkarna och pappan bodde i det ena rummet och Ingrid och flickorna i köket. Erik bodde i en garderobsskrubb.

Bosse lärde sig simma i älven i Skuthamn. Han har berättat att han lärde sig simma när han blev nerknuffad i vattnet från den ganska höga lastkajen. Han var en av de yngsta i gänget av barnen som umgicks, så det kunde bli hårda tag. Väl nere i vattnet var det bara att plaska på för att rädda livhanken.

Max och Bosse gick med i någon frikyrkas barnverksamhet för att de hade hört att man där fick katrinplommon som de verkligen gillade. Det blev en kort sejour eftersom de försåg sig med fler än det var tänkt och därför blev de inte välkomna tillbaka.

Ingrid och barnen åkte upp till Bredviken på somrarna, kanske varje sommar. Där fick barnen hjälpa till i jordbruket och med fiske. Farbror John bodde i bagarstugan då.

När man hälsade på farfar så stoppade han in handen under kudden och tog fram en påse med bröstkarameller och delade ut en var.

Ingrid flyttar tillbaka

Den 30/11 1940 var barnen så stora att de och Viktor fick klara sig själva och Ingrid flyttade tillbaka till Kalix.

Ingrid bodde hemma med farfar Kristoffer Lindvall (1860-1949) och skötte om honom. Han var blind och hade ett emaljöga som hon skötte om. Hon tog ut ögat och la det i ett glas uppe på hyllan för att ögonhålan skulle få vila. Sen satte hon tillbaka det i ögat.

Hon var också känd som en hjälpbarnmorska i Bredviken. Bland annat var hon med när Sten-Olof Lindvall förlöstes. Och hennes syskon födde ju många barn så hon fick ju vana.

Ingrid och Johannes på bröllopsmiddagen den 21/3 1954

Kärleken kom till Ingrid när hon träffade Johannes Bergström, en änkling som bodde i andra änden av Bredviken. Det uppstod tycke dem mellan. 21/3 1954 gifte de sig. Några egna barn fick inte Ingrid. Hon hade blivit för gammal för det. Johannes var mästerlots och, som det sägs, var lite fin av sig och bar alltid sin mästerlotsmössa.

Dessvärre fick de bara 4 år tillsammans för Ingrid dog med svåra smärtor i bröstcancer 19/8 1958.

Vad hände med barnen?

När Viktor dog 1944 av förkalkat hjärta och hjärtinfarkt "cardiosclerosis och artherial trombosis" , fick inte barnen bo kvar personalbostaden i Skuthamn. Ett kortare tag bodde de i ett äldre omodernt hus på höjden ovanför Skuthamn, där Grus&Makadam sedan legat, för att sedan hyra övervåningen hos byggmästare Bertil Lindbäck på Klubbgärdet. Så småningom träffade syskonen var sin kärlek som de bildade bo med.

Erik (1921-2003) utbildade sig till kemist och arbetade i hela sitt liv inom träindustrin. Han gifte sig med Gertrud (1927-2015) och fick barnen Maria ”Misan” (1956-) och Susanna ”Sussi” (1961-).

Margit (1922-2974) jobbade som telefonist på SCA i Munksund. Hon gifte sig med Roland Sandström (1924-1989). Dessvärre var det lite sent i livet för att hinna skaffa några barn. Margit dog alldeles för tidigt i magcancer.

Ruth (1924-2005) träffade sin Roland Appelberg (1921-2001). Hon jobbade på frisersalong och som butiksbiträde på Appelbergs herrekipering och Bloms mode i Piteå. Det blev två barn: Ingrid (1952-) och Lennart (1957-).

Max (1926-2009) träffade Greta (1925-2007). Han hamnade på SCA i Munksund som inköpschef. Tillsammans med Greta fick han barnen Christer (1954-) och Lars (1956-). Senare träffade han Gun Holmqvist (1932-2013) och tillsammans med henne fick de Katarina (1972-). Därefter träffade han Siv Sjödin (1931-) som bodde Kramfors. Efter pensionen flyttade han dit.

Bo (1927-2016) träffade barnmorskan Märta Abelsson (1927-) från Småland. Han blev radiohandlare i själ och hjärta i hela sitt liv. Och resultatet blev Margareta (1955-) och Magnus (1962-).

Alla Viktor och Sveas barn klarade sig utmärkt i livet. Ingrid hade nog en stor del i det!

Epilog

Det talas om Ingrid som en lugn, glad, godmodig och vänlig person, men kunde ryta i när det behövdes.

Margareta Lindvall Rolfhamre fick en förlossningsskada som upptäckes sent. Det var en översträckt halssena som gjorde, att ju mer hon växte desto snedare började huvudet luta. Bosse berättar: Faster Ingrid var den som upptäckte att du var sned i halsen. Hon var och hälsade på oss när du var 3 år, och tittade med skarp blick på mig och undrade varför vi inte hade gjort något åt din sneda hals. Då fick vi en riktig hårding i blicken och hon gav oss en reprimand för att vi inte hade sett att du var sned i halsen.

Bosse Lindvall talade alltid med enorm respekt om faster Ingrid. Det var få, särskilt kvinnor, som han respekterade mer. Faster Ingrid var en viktig person. Tack vare henne verkade det som att de hade en ganska lycklig barndom i alla fall. De spelade spel och härjade. De fick gå i skolan.

"Faster Ingrid var ju märklig på många sätt. Hon stannade ju faktiskt i tretton  år med dålig betalning och fem ungar varav jag var en baby. Läget för min far var ju knepigt då när mamma fick en psykos och det där gjorde ju att hon tänkt kasta ut mig från balkongen. Hon var ju fullständigt slut människan. Hon hade ju fött fem barn inom loppet av sju år och så flyttat från Karlsborg till en ny plats som var här nere i Skuthamn. Var jag hade hamnat om inte faster Ingrid hade kommit. Jag hade väl hamnat på nåt barnhem eller utarrenderad hos nån bonde eller släkt. Så det är klart att det rådde ett speciellt förhållande mellan henne och mig. Jag var ju naturligtvis favoriserad. Det var ett jävla liv. Mina två bröder som var äldre än mig. Vi slogs ju friskt. Det var en gång hon [faster Ingrid] kom och sa att ”Nu är det slut!”. När man då såg den blicken, fastheten, då tänkte man ”Bara hon inte lämnar oss”.

Faster Ingrid var mycket begåvad. Hon läste mycket och var fascinerande. Hon läste mycket för mig så mitt läsintresse är nog en del av hennes. Sen har jag ju läst böcker i hela mitt liv. Hon var mycket glad och hade temperament."

Bosse Lindvall

"Jag sov över många gånger hos Ingrid när mina föräldrar skulle bort"

Arne Widgren

"Jag fick jobba hos Ruth och Roland i deras herrekipering och sälja slipsar. Det var kul. Jag tjänade 50 kronor om dan"

Olle Bäckström

Lindvallssyskonen Erik, Margit, Ruth, Max och Bo var förebilder för mig och mina bröder. Det var en trevlig och glad syskonskara. Bo var extra omtyckt, tillmötesgående och trevlig. Han gav oss småjobb vid julen, springpojksjobb på Beliva. Bo hade en social talang. Han var bra på att ta folk.

Syskonen såg vi upp till. De hälsade på mycket på vår stuga i Bergsviken. När man skulle bygga Arvidsjaursvägen så exproprierades huset och mamma och pappa köpte en stuga på Fårön i stället.

Pappa spelade munspel och dansade samtidigt med damerna (Margit och Ruth). Det tyckte de var roligt.

Anders Bäckström

Hjälpbarnmorska

Ingrid var ju känd för att hjälpa till när det var dags att föda. Att vara ”hjälpbarnmorska” hade kvinnor varit i långa tider. Hur det gick till när Ingrid hjälpte till vet vi inte men här kan du läsa om hur det kunde gå till förr.

”Endast i få kulturer föder kvinnan ensam. I så gott som alla tider och på alla platser har andra kvinnor samlats för att bistå den blivande modern under den riskabla och smärtsamma födelseprocessen. 

I det svenska bondesamhället ansågs det hedervärt att få hjälpa till vid en förlossning. Det var en uppgift som förenade kvinnorna och där social status inte gjorde någon åtskillnad – hertiginnor och enkla bondhustrur kunde arbeta sida vid sida. 

Ju fler de församlade kvinnorna var, desto större var också den samlade kunskapen i en tid då läroböcker inte fanns. Om en risksituation uppstod kanske någon i rummet hade erfarenhet av en liknande situation och visste på råd.

Närkvinna eller jordemor

Det är i denna uråldriga kvinnogemenskap som barnmorskeyrket har sina rötter. Ursprungligen bar hon namn som hjälpgumma, närkvinna, jordgumma, jordemor, ljusmor, eller helt enkelt Mor-Nödvändig. 

Den traditionella jordemodern var en rituell expert som förstod sig på naturen och kunde tyda det fördolda. Hon skulle ha ”konstförståndiga händer”, ha fött egna barn och vara gift eller änka. Ofta gick yrket i arv från mor till dotter.

Jordemodern byggde sitt kunnande på folklig läkekonst. Hon skulle veta när läkeörter bäst plockades för att ha den helande kraften, kunna tyda och se till tecken. Föddes ett barn med fosterhinnorna kvar över huvudet, så kallad seger- eller visdomshuva, så betydde det exempelvis lycka.

Ritualer och besvärjelser

Jordemor kunde också besvärjelser och böner som betvingade onda makter under den farofyllda vägen till moderskapet. Ritualerna kanaliserade rädsla och ångest under förlossningen. Besvärjelserna innehöll ofta uttryck som bända isär, klyva och låsa upp. Den som var längst i bruk i Sverige löd:

Jungfru Maria

låna mig nycklarna dina

att öppna mitt liv

och föda mitt barn

i Herren Jesu namn

Samtidigt släpptes barnaföderskans hår ut, knappar knäpptes upp och knutar lossades, allt i likhetsmagi för att kvinnan lättare skulle öppna sig och föda fram barnet.

Det är en säregen blandning av magi och praktik som är kännetecknande för den traditionella barnmorskan. De så kallade jordemodersägnerna berättar att hon kunde få kunskap av de underjordiska vättarna och på många håll ansågs barnmorskan synsk.”

Läs fortsättningen!

Min önskan är att ni som tar del av detta också bidrar med era minnen så att vi kan få en så levande bild som möjligt av vår gemensamma släkt. Hör också av er om ni hittar någon annan intressant information eller några felaktigheter.
Använd gärna formuläret nedan, slå en signal - 073 770 82 49 eller mejla till margareta.l@rolfhamre.se

Var god ange ditt namn.
Var god ange ett giltigt telefonnummer.
Var god ange ett meddelande.