Erik Lindvall 1921-2003

Detta skrev ERIK till sina syskon inför sin 80-årsdag den 4 februari 2001

 

Som en fortsättning på redogörelsen för släkten vill jag nu berätta om mitt liv från tonåren till idag när jag fyller 80 år.

Då jag växte upp fanns inga barnbidrag, än mindre något kallat fickpengar. För en tidig tonåring var penningar en stor bristvara. Men man kunde som ”minderårig arbetskraft” på en bruksort som Munksund tjäna ihop en del genom diverse arbeten.  Såsom ogräsrensning, postutbärning, målning av staket etc. Jag har kvar min intygsbok för minderåriga arbetare. Detta erfordrades för arbete inom industriområdet. Et sådant arbete var stämpling av massabalar för export med fartyg till främmande länder. Jag minns hur märkligt man upplevde att stämpla ”Valparaiso” på balar som skulle skeppas från kajen i Munksund till fjärran Chile. På kajen fanns ett utedass av plåt. Som vanligt nerklottrat på väggarna. I minnet har jag kvar ett klotter med litterär association: ”Nog var Esaias Tegnér en stor poet men aldrig skrev han när han sket”.

Min skoltid

Efter två år i småskolan och två år i folkskolan i Munksund började jag i den 5-åriga realskolan i Piteå. Efter det första året där fick jag ett stipendium som säkert gladde pappa för hans försörjningsbörda var tung. På den tiden fick man betala själv för alla läroböcker samt terminsavgift. Stipendiet innebar att jag fick fria läroböcker under resten av skoltiden. Jag avlade realexamen 1937. Jag fick betyget ”Med beröm godkänt” i fysik och kemi. Mitt högsta betyg ”Berömlig” fick jag i teckning. Det var ju också min hobby var att teckna och måla. Mitt sämsta betyg – ett streck – var i sång. Liksom mina syskon var jag helt utan sångröst.

Pappa ville att jag skulle söka in på lärarseminariet i Luleå och bli folkskollärare, men jag far för ung för att antas. Jag började då arbeta som laboratoriebiträde vid sulfatfabriken s laboratorium. Det var ett arbete som verkligen inspirerade mig. Jag sade åt pappa att lärare vill jag inte bli. Hans kommentar var kortfattat: ”Gör vad du vill”.

Jag sökte till och kom in på kemilinjen vid Tekniska Gymnasiet i Örebro, en skola med gott anseende. Med pappas hjälp fick jag låna 5000 kr av en privatperson, vilket skulle räcka i 3 år. Som säkerhet för lånet fick jag teckna en livförsäkring på 5000 kr.

Redan till Örebro var min första tågresa. Jag var då 17 år. Det första jag hade att göra vid framkomsten var att leta efter ett inackorderingsrum. Att vara inackorderad hos tanter var en ny erfarenhet. Jag anande inte då att så skulle jag bo i 20 år till innan jag kunde hyra en egen lägenhet.

Avgångsbetyget från gymnasiet i Örebro fick jag den 3 juni 1943. Betyget ”Med utmärkt beröm godkänt” fick jag i de ämnen som intresserade mig mest, nämligen kemi och fysik och ”Med beröm godkänt” i 7 ämnen.

Under sommarlovet praktiserade jag i sulfatfabriken i Munksund.

Vid hemkomsten från Örebro i juni 1831 hade jag bara en vecka på mig innan militärtjänsten började i Stockholm vid artilleriets befälsutbildning. Artilleriet var då hästanspänt. Jag tror inte någon av oss befälselever tidigare hanterat hästar. Det var naturligt att hästarna tog befälet. Några av eleverna blev avkastade men nyckelbensbrott som följd. Ganska snart inleddes utbildning i körning av sexspann. Jag ska villigt erkänna att jag var rädd men klarade mig utan blessyrer. Skjutningen med kanon på Järvafältet var nästa moment i utbildning. Det smällde rejält. Hörselskydd användes inte.

Efter den grundläggande utbildningen fram till jul fick vi ett streck på uniformen, vilket innebar att vi var konstaplar. På våren flyttade vi till A4 i Östersund för vidare utbildning till troppchefer. VI hade fortfarande ridning på schemat. Det var vid ett sådant tillfälle när vi hade gymnastik i hästsadeln utan tyglar och stigbyglar som jag råkade illa ut. Det var en för mig ny häst som skyggade då vi hade bensammanslagning framåt över hästhalsen. Jag åkte av baklänges och fick en spark av ett bakben som träffade över munnen. Mina övre framtänder blev så illa skadade at jag bara kunde äta välling. Senare fick tänderna ersättas av en brygga, dessutom kunde jag inte fortsätta med ridningen och fullfölja utbildningen till officer. Det fick räcka med sergeant. Min aversion mot hästar var grundlagd.

Efter hemförlovning gällde att hitta ett civilt jobb så jag kunde försörja mig. Jag fick snabbt ett jobb som ritare vid företag i Stockholm. Det var inte vad jag egentligen ville syssla med. En annons om arbete vid Billeruds AB:s laboratorium i Säffle lockade, jag sökte och kunde tillträda 2 januari 1943. Laboratoriet var inriktat på kontroll av silkesmassa. Efter några år fick laboratoriet en ny chef, Tryggve Bergek. Han kom att bli en mentor för mig. Under hans ledning byggdes laboratoriet ut till ett forskningslaboratorium för hela bolaget, vilket för mig innebar betydligt roligare och krävande uppgifter.

Efter tre år sa jag att jag ville börja som specialstuderande vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Bergek erbjöd att Billerud skulle ge mig en lön på 250:-/mån mot att jag på halvtid utförde ett forskningsarbete på Svenska Träforskningsinstitutet i Stockholm. Jag skulle sedan återvända till Billerud och stanna i tre år. Studierna vid högskolan gick så bra att jag ville fortsätta ytterligare tre år för att få en civilingenjörsexamen. Bergek godkände detta men krävde att jag skulle fullfölja avtalet att därefter arbeta tre år på Billerud. Någon lön från Billerud skulle inte utgå under de fortsatta studierna. Det hade nu blivit lättare att få studielån i bank varför jag lånade det kapital som behövdes för de fortsatta studierna. Jag gjorde det avslutande examensarbetet i pappersteknik vid Svenska Träforskningsinstitutet. Det belönades som bästa examensarbetet i pappersteknik det året. Innan examensarbetet var jag tre månader som utbytesstudent i Wales där jag praktiserade vid BP:s oljeraffinaderi. På resan tillbaka till Stockholm stannade jag en vecka i London och Paris. Detta var min första utlandsresa.

Oktober 1951 återvände jag till Billerud för att arbeta de tre avtalade åren. Jag utsågs till chef för pappersavdelningen vid laboratoriet. I oktober 1953 blev jag skickad till USA för att under ett år studera den amerikanska pappersindustrin och förädlingen av papper till förpackningsmaterial. Jag reste från Göteborg med Kungsholm. Som fast adress hade jag Syracuse i staten New York där jag bodde hos en professor vid därvarande universitet. Där kunde jag skriva mina rapporter till Billerud. Den mesta tiden upptogs dock av resor. Det var både jobbigt och lärorikt. Julen firade jag i Chicago hos de många släktingar jag hade där. I oktober 1954 återvände jag till Sverige med Gripsholm. Tillbaka på jobbet på Billerud gällde det att i första hand bearbeta materialet från USA och att skriva rapporter.

I Säffle hade Gertrud återvänt från sin treåriga vistelse i USA. I likhet med mig hade hon en mängd släktingar som emigrerat från Småland. Jag kände Gertrud från den tid jag studerat i Stockholm och vi återknöt kontakten. Vi gifte oss i By kyrka den 16 april 1956. Bröllopsresan gick till hotellet i Riksgränsen där vi åkte skidor en vecka.

På återresan besökte vi släktingarna i Bredviken och Piteå som Gertrud fick bekanta sig med. Alla hade varit övertygade om att jag skulle förbli ungkarl. Misan och Susanna ska vara tacksamma att så inte blev fallet. Vårt första barn, Misan (dopnamn: Maria Kristina) föddes den 17 oktober 1956. VI hade då flyttat från min ungkarlslägenhet till en större våning.

I april 1957 utannonserades en befattning som forsknings- och utvecklingschef hos skogsbolaget Fiskeby AB i Norrköping. Jag sökte jobbet och fick det. Vi flyttade till Norrköping den 1 nov. 1957. Där flyttade vi in i en lägenhet på Styrmansgatan 38, centralt belägen i Norrköping. Fiskeby betalade hyra och telefon. Vi bodde kvar till 1980 då vi köpte ett radhus på Ljurargatan som blivit pensionärsbostad.

När jag kom till Fiskeby blev jag direkt underställd företagets VD, Axel Hammar och medlem i företagsledningen. Jag utnämndes först till överingenjör och senare till direktör i bolaget. Det betydde att jag blev involverad i den dittills största engångsinvesteringen i svensk skogsindustri. Samtidigt påbörjades uppbyggnaden av resurser för den framtida forsknings- och utvecklingsverksamheten. Miljöskyddsfrågorna blev allt viktigare och krävde också utvecklingsinsatser.

Det blev mycket övertidsarbete och mycket resande när Fiskeby expanderade såväl i Sverige som utomlands. Naturligtvis blev familjelivet lidande av detta. För att göra sommarlivet trevligare köpte vi 1962 ett sommarställe i St Annas skärgård, Vintersbo 3:28, Det var hos bonden på landet som Misans intresse för hästar väcktes.

Familjen fick ett glädjande tillskott när Susanna föddes den 13 april 1961. Själv var jag som vanligt bortrest. När jag kom till hotellet i Amsterdam väntade ett telegram med den glada nyheten. Mina medresenärer och jag firade med middag på en javanesisk restaurang. Det var först när jag efter en vecka kom hem som jag fick veta hur dramatiskt det hela varit och hur duktigt Misan uppträtt.  Susannas dopnamn blev Gertrud Susanna.

Skolgången i Norrköping för våra flickor avlutades med studentexamen vid de Geergymnasiet. Misan stack direkt till ridskolan i Strömsholm varefter hon övertog ridverksamheten i Bollnäs som ridhuschef.

De senaste fem åren har hon i egen regi varit chef för ridverksamheten i Ljungby, som hon avvecklade i somras. Även hennes man Staffan deltog på kvällstid i verksamheten efter avslutad dag i skolan i Bredaryd. Misan och Staffan gifte sig den 28 juni 1993 i Capelle Ecumenica i St Annas skärgård.

Susanna studerade juridik vid Stockholms universitet efter att ha arbetat som personalsekreterare vid Kungl. Operan och som bitr. handelsattaché vid brittiska ambassaden. Hennes sambo, Lars Andersson, var efter sin civilingenjörsexamen anställd hos Scania, Södertälje, men placerades i Angers i Frankrike vid uppstartningen av en ny lastbilsfabrik där. Susanna flyttade också till Angers där hon studerade franska vid det katolska universitetet. Susanna och Lars gifte sig på den svenska ambassaden i Paris den 31 juni 1991. De fick en flicka, Thina, den 8 mars 1995. Susanna flyttade efter ett år till Luxemburg för att arbeta vid EU-domstolen. Lars och Susanna kom därefter att bo 60 mil från varandra vilket betydde mycket långa bilresor varje helg för att träffas. I somras fick Susanna ett nytt arbete som jurist vid EG-kommissionens rättstjänst i Bryssel. Lars fick samtidigt en tjänst vid Scanias kontor där. Familjen Andersson hade den 18 mars 1999 utökats med en pojke, Joakim, född i Luxemburg.

För Gertrud och mig har det under senare år blivit många resor söderut och resorna norrut få. Därför tyckte jag att det skulle vara mycket roligt om vi kunde träffas i Piteå på min 80-årsdag. Vi saknar i vår syskonskara idag Margit som gick bort den 6 oktober 1974 i en ålder av 52 år.

 

Erik dog den 15 januari 2003 i en ålder av 81 år.