Svea och sjukdomen

Det här är berättelsen om Viktor och Svea och deras barn, samt Viktors syster Ingrid som blev en del av deras familj.

Detta är Sveas historia.

Barndom

Svea föddes 15 maj 1896 och växte upp i Nyborg som första barn i sin pappa Anders Bäckströms andra giftermål. Han hade redan fyra barn tillsammans med Eufrosyna Espling. När hon dog vid 29 års ålder gifte han om sig med Regina Rönnqvist som födde ytterligare tio barn till syskonskaran som alltså kom att bestå av fjorton barn.

Hon hade många syskon, 4 äldre halvsyskon och 9 yngre helsyskon. I böckerna ser det ut som att Svea bodde kvar i hemmet och arbetade till dess hon träffar Viktor.

Bosse har berättat: ”När man talar med bröderna till mamma, de som har lyckats bra i Amerika. De berättar ju att Svea var ju den snällaste människan på jorden, så de sa att de förstår inte hur hon skulle drabbas på det här sättet för att hon var klok och hon var duktig och snäll. Min morfar (Anders Bäckström) han hade ju skjutit sig i ögat ute på jakt. Han hade fått hagel i ögat. Det gick väl fel alltså. Det blev nån bakstuds på det där, så han var Norrbottens första morfinist, för han hade ju sån fruktansvärd värk, men han jobbade ju lik förbannat. De hade ju då ett litet kafé där i hamnen i Karlsborg. Ett litet, litet gulligt kafé. Jag har sett bilder på det. Vi har bild på det hemma. Det står kafé. Han behövde ju det för hade ju två fruar, ja vart efter varann. Sen hade de ju många barn.

Anders kallades för SpikJesus. Han var mycket religiös plus att han arbetade som faktor och var noga med varje spik. Han var idog.

Han tvingade barnen att äta sillryggarna. Då la barnen sillryggarna på den sidan tallriken där han inte såg.

Sju av de tretton barnen drog iväg till Australien och Amerika. Det stod ju inte ut hemma, för, SpikJesus, var svår.”

Werner gick till sjöss emot föräldrarnas vilja. Han skrev brev hem från England när han låg sjuk där och behövde hjälp. Brevet kom aldrig fram, men i och med att han aldrig fick svar så stack han till Australien och tog aldrig kontakt med pappan igen.

När Svea fyllde 10 år var hennes äldre syskon 13, 15, 17 och 19 år. Svea har då hunnit få 6 småsyskon. På den tiden fick alla börja arbeta tidigt och ofta var det som dräng eller piga i andra hushåll. Hur det var hos familjen Bäckström är inte känt, men det är rimligt att anta att de äldre syskonen tog arbete utanför hushållet och att Svea fick göra en stor arbetsinsats hemmavid. När Svea fyllde 15 år hade hon nio yngre syskon. Då dog hennes mamma av en tumör i buken. Mamman har troligen varit sjuklig ett tag före det också. Det behövs inte så mycket fantasi för att förstå varför Svea fick magsår när hon blev 18 år.

Sveas friska år

Svea som ung var en glad och omtyckt person som spelade teater, dansade och sjöng. Hon var också duktig på att sy. Sveas familj hade ett litet kafé vid färjeläget i Karlsborg där Svea hjälpte till.

Hittills har det inte framkommit någon information kring hur Svea och Viktor träffades. Hur som helst så lyckades de bli gravida med Erik när Svea är 24 år. De gifte sig den 22 november 1920 när det var två och en halv månad kvar till födseln. På sex och ett halvt år födde hon sen ytterligare fyra barn.

När Viktor 1927 fick jobb på fabriken i Munksund utanför Piteå var inte Svea så glad för det. Hon ville inte flytta, men eftersom fabriken där Viktor hade jobbat hade lagts ner, så var nog flytten en räddning för ekonomin. Viktor åkte i förväg. Svea kom efter tillsammans med de fyra små barnen och en höggravid mage. Flytten gick med en pråm där allt lastades ombord. Pråmen drogs av en bogserbåt. Frågan är ännu obesvarad ifall någon släkting följde med som stöd under resan eller i början av vistelsen i Munksund.

Vid framkomsten till Skuthamn var det utlovat en nybyggd personalbostad till familjen. Då den ännu inte var färdigbyggd fick familjen de första månaderna bo i en barack utan några som helst bekvämligheter inne på fabriksområdet. Vatten fick hämtas någon annanstans. Två dagar efter framkomsten födde hon sitt femte barn, Bo. Vem hjälpte henne med förlossningen? Under vintern for Viktor upp i skogen för att märka träd i Kalix, och hon blev lämnad ensam med barnen, 30 grader kallt, utedass, kikhosta, nyfött barn. Det är ju fasansfullt

Hon började få symptom på att allt inte stod rätt till. Viktor reagerade bland annat på att Svea betedde sig underligt. Hon skulle elda upp saker bland annat vigselringarna.

Svea insjuknar

Den 12 april 1928 nödgades Viktor skriva under en formell begäran: ”i egenskap av den sjukes man härmed anhålla om förenämnda Svea Lindvalls mottagande till vård (3:dje) betalningsklassen på det under Eder förvaltning stående hospital (asyl)”. Den ”(3:dje) betalningsklassen” bekostades helt av det allmänna. Den 1/5 1928 blev Svea patient ”No 352” intagen på Piteå Hospital.  Hennes initiala diagnos var den dåtida psykiatriska diagnosen ”dementia praecox” (se faktarutan). Erik har berättat ”När mamma togs in på Hospitalet så var jag 7 år, då kom det två män och hämtade henne i en bil. Jag stod och såg på när de ledde ut henne. Hon hade varit jättekonstig innan, det var helt klart. Sen såg jag inte henne förrän jag fyllde fjorton.”

Den 15/12 1928 förklaras Svea som omyndig.

I intagningshandlingarna till Furunäsets hospital den 21 mars samt 16 april 1928 kan man läsa att det inte funnits någon känd sinnessjukdom tidigare i Sveas familj. Där står också att hon uppfostrats i hemmet, gått vanlig skolgång, blivit konfirmerad samt att hon varit husföreståndarinna och sömmerska. Hon ansågs vara begåvad och renlig.

"31-års kvinna. God kroppsbyggnad. Hull och muskulaturen väl utvecklade. Vikt: 53 kg. Längd: 164 cm. Från inre organ intet att anmärka. Pupiller u.a.. Patellareflex livliga. Huvudets mått 57, 14 o 18 cm. Ögon blå. Hårfärg cendré."

Vidare kan man läsa att det rent kroppsligt inte fanns något att anmärka, även om hon var mager (53 kg) och alltid hade lidit av blodbrist. Hon hade full koll på hur gammal hon var, sin födelsedag, dagens datum och var hon befann sig. Under intagningsmötet hade hon svårt att sitta still och ville helst gå omkring i rummet. ”Hon har en lätt upprymd sinnesstämning och talar oredigt med meningslöst tal. Till exempel rör sig tankarna mest om sågverksblockaden som hon anger att hon är förrådsförvaltare för. Hon menar att det nog ska ordna sig när hon blir omgift. Hemma är allt för litet, säger hon. Hon vill ha mera pengar att röra sig med.”

Före intagningen hade Svea ansett sig vara förföljd. Bland annat upplevde hon att grannkvinnorna baktalade henne och ville döda henne, till exempel genom doften på parfymen som en kvinna hade på sig eller genom att bjuda Svea på förgiftade karameller. Svea trodde också att Viktor ville döda henne.

Under insjuknandeperioden började Svea prata om att hon skulle gifta sig med en av ingenjörerna på fabriken. Hon började köpa lyxartiklar i affären och lät skriva upp det med information om att ingenjören skulle betala allt när de sen hade gift sig.

Vid fundering kring vad som kan ha utlöst sjukdomen anges ”intet känt”. Längre ner i handlingarna finns dock en teori om att flytten till det nybyggda huset vid jultiden 1927 kan ha överansträngt henne.

Det står i inskrivningshandlingarna att de första tecknen på sjukdomen hade börjat visa sig två månader tidigare, alltså i oktober 1927. Hon hade fått ett ojämnt lynne, ibland häftigt. Bland annat har hon sagt fula saker till barnen. Lusten till att arbeta hade försvunnit. Den sista månaden ska hon mest ha läst tidningar eller bibeln eller stått och tittat ut genom fönstret för att se om det var ingenjören som kom för att besöka henne (vilket aldrig skedde). Läkare hade rådfrågats i november 1927 och Svea vårdades under tiden i hemmet.

Den senaste tiden före intagningen hade Svea bränt upp sina kläder i spisen. Gränsen var väl nådd när hon höll en naken nio månaders  Bo utanför balkongräcket och skulle släppa ner honom. Tanken var att hon skulle döda honom. På läkarintyget står det ”På grund af ofvan meddelade upplysningar och iakttagelser, gjorda vid den af mig verkställda undersökning, anser jag Svea Lindvall Skuthamn vara sinnessjuk och i trängande behof af vård å hospital hvilket härmed på heder och samvete intygas”. Det är svårt att föreställa sig hur det måste ha känts för Viktor när han skrev under intagningsblanketten. Hans namnteckning blir allt mindre ju närmare han kommer slutet på sitt namn.

Ur den första tidens journalanteckningar kan man läsa att Svea varit ”lugn och foglig, sköter sig själv, äter sin portion med god aptit. Är bitter på sin man men är dock glad över att få vård här”. Fortsättningsvis antecknades omväxlande att Svea var lugn, störande eller orolig. Hon utförde en del arbete. Det kunde vara att sy, väva eller att arbeta i trädgården eller avdelningens kök. Så småningom stickade hon även sockor med en stickmaskin. Det nämns att hon rivit upp en väv vid något tillfälle men att hon utöver det vävde flitigt. Hon ville helst ha något för händerna att arbeta med hela tiden.

När Viktor hälsade på grälade hon ibland på honom eller snäste av honom medan hon andra gånger villigt talade med honom. Hon bad ofta att han skulle ta med några saker till henne. Hon tog emot dem, men kunde sen ignorera honom ibland. Hon grälade även när hennes mamma hälsade på. Hon tog emot godsaker som mamman haft med sig men ville inte umgås med henne i övrigt. Vid en av hennes bröders besök vägrade hon att träffa honom. Däremellan var hon mestadels nöjd och kunde småskratta och roa sig själv. Hon ville gärna ut i köket där man hittade henne när hon brände upp sina strumpor vilket hon tyckte var så roligt när hon såg att det brann.

1932 finns det anteckning om att hon aldrig frågade efter barnen. 1933 var hon lugnare och tog gärna emot besök av bröderna som hon gärna pratade mycket med. Även Viktor, som flitigt besökte henne, tog hon emot men var mer reserverad mot.

1933 tyckte Svea om att ”dekorera” sig med band och garnrester. Hon ansåg att hon var gift med en av läkarna på sjukhuset. Hon var för det mesta lugn och arbetade flitigt, men det hände att hon tog en stol och hotade medpatienterna med den.

1934 kom Viktor på besök med ena sonen (vilket måste vara Erik eftersom ingen av de andra ännu hade fyllt 12 år, vilket var ett besökskrav). ”Hon kände genast igen gossen och var mycket glad. Ledsen och grät då de skulle gå.” De kommande åren fick hon allt oftare besök även av barnen vilket hon vid den här tiden gladde sig åt. I övrigt fick hon regelbundet besök av Viktor, sina bröder och några övriga släktingar.

Svea fick relativt ofta flytta runt till olika avdelningar. När hon blev orolig eller störande verkar det som att hon alltid fick flytta till avdelning B. I övrigt kunde orsaken vara till exempel platsbrist.

Vid den här tiden svarade Svea till en början redigt på tilltal eller frågor, men efter en stund blev talet oredigt. Hon pratade sällan själv om hon inte blev tilltalad. ”Synes icke tycka om att man talar om hennes hem och hennes familj. Ger ofta förbisvar.” ”Hon brukar höra röster ur radion men tycker inte det är värt besväret att lyssna på dem. Däremot kan de vara störande för henne. Ibland skriker hon därför."

”28 maj 1944 Besök av sina barn. Började gråta, då hon fick se sin yngste son, som hon inte sett sedan hon blev sjuk. Uppträdde ganska ordnat. Talade med dem. Sinnesstämningen växlande, ibland orolig, skriker då och grälar samt verkar ibland hotfull. Sömnen ibland dålig. Får ibland sömnmedel. Sysselsättes med maskinstickning i arbetssalen och i avdelningens kök.”

"16 juni 1944 Fick meddelande idag om att maken avlidit. Tog ingen notis om det."

Den 13 juni 1939 fick Svea insatt protes i över- och underkäke. Under åren på Furunäset fick Svea återkommande behandling mot blodbrist. Mot slutet av 40-talet började hon få epilepsilikande anfall som hon medicinerades för. Anfallen kom sedan alltmer sällan. Hon hade inga grand mal utan endast mindre anfall. I övrigt var den fysiska hälsan god och hon åt med god aptit. Den medicin hon fick för sin sinnessjukdom är framför allt av lugnande slag. Ibland ”medicinerades” hon även med specialkost för att äta upp sig, när hon blivit lite för mager.

Flytt till Familjevård på en bondgård

Den 25 september 1936 hade läget stabiliserat sig något för Svea. Det finns anteckningar om att hon då överflyttades till Familjevård hos Fru Anna Lundström i Lillpite. En vårdform där patienterna fick bo i hemmiljö hos en familj som ansvarade för vården. Den 13 februari 1937 intogs hon dock åter på Furunäset då hon hade blivit ”mer orolig och grälsjuk samt hörde röster”.

Svea blev kvar på Furunäset fram till den 17 december 1952 då hon åter fick flytta till Familjevård, denna gång hos fru Svea Eriksson i Pite-Långnäs. Verksamheten togs så småningom över av dottern med make, vars efternamn var Boström.

Där blev hon kvar i åtta år fram till 1966. Hon delade ett rum på övervåningen tillsammans med 5 andra kvinnor. Alla hade sitt område med säng, nattduksbord, en stol, en byrå och en garderob.

Enligt journalerna trivdes hon där och fick sysselsätta sig med handarbeten och enklare sysslor inom hemmet och var duktig med detta. ”Hon äter med god aptit och sover bra."

"Hallucinerar livligt men humöret är jämnt. Sköter sig helt själv och är snyggt klädd. Pratar mycket för sig själv och är inte så intresserad av samtal med andra. Om man ställer en fråga blir hennes svar svårbegripligt då det låter som att hon svarar på en helt annan fråga. Men hon uppskattar alla besök som hon får av sina barn och släktingar. Hon uttrycker att hennes barn är ’underbara som ej glömt bort sin mor’ ”.

1955 halkade hon i ladugården och bröt vänster handled som sen läkte fint.

På 60-talet tillbringade hon mycket tid i ladugården där hon var intresserad av ladugårdsarbetet och månade om djuren.

"Hon såg arbetet som sin livsuppgift och gärning. Hon var duktig och noggrann och steg upp före sin far när de skulle ut i ladugården. Han var mycket renlig"

Lennart Boström

Den 24 november 1966 var Svea trött och togs in till Furunäset för undersökning. Man kunde konstatera att hon var i gott skick och att även rösterna hon brukade höra hade lugnat sig. Att hon hade börjat känna sig trött såg man inte som anmärkningsvärt då hon faktiskt hade hunnit fylla 70 år.

Flytt till pensionärshem i Piteå stad

Det var nya tider inom psykiatrin och man ansåg inte längre att Svea behövde vårdas inom psykiatrin. I stället föreslogs att hon skulle få flytta till ett ålderdomshem, vilket Svea själv gladdes åt. Den 7 mars 1967 blev hon utskriven från Furunäset ”till vård enligt den allmänna sjukvårdslagen den 6/6 1962”. Det står i en anteckning att hon ”mottogs som patient 1.5.28 och avgick 7/3 -67”. Flytten gick då till ålderdomshemmet Östergården som var en del av Strömgården i stan. Den 18 februari 1991 flyttade hon till det nybyggda äldreboendet Berggården på Djupviken.

På äldreboendet blev hon lite mer öppen och social. Umgicks lite med övriga boende, såg på tv tillsammans och läste tidningar. I vävstugan vävde hon tyger som sen syddes upp till kökshanddukar. De var vita med blå ränder. På sitt rum hade hon en radio som gick på batteri. De brukade ta slut snabbt eftersom radion stod på hela tiden. Då hjälpte personalen henne att ringa till sonen Bo som hade radioaffär och kunde ordna nya batterier till henne. Bo har berättat hur han i telefonen hörde en svag röst som sa att ”radion är tyst”. Något mer hade Svea inte att säga.

Sedan Svea flyttade till ålderdomshemmet fick hon komma med hem till sina barn och fira jul och födelsedagar. Hon hade blivit så institutionaliserad att hon blev mycket orolig om hon inte fick passa äldreboendets måltider. Därför blev det ett komprimerat julfirande där Svea hämtades direkt efter lunchen på ålderdomshemmet hem till familjens julbord med julklappsutdelning och Kalla Anka. Sedan skjutsades hon tillbaka i tid till äldreboendets middag. Hon måste ha rullat i säng sen.

Det blev en del lugna och fina år för Svea på pensionärshemmet. Men så den 22 juli 1983, när hon var på väg med sin matbricka från matsalen, satt det en blind man på en soffa och han råkade sticka ut sin käpp just när Svea passerade. Hon ramlade och bröt lårbenshalsen och höger axel. Hon opererades för lårbensbrottet och fick två skruvar isatta, som sen togs bort efter läkning. Axeln kunde man inte göra något åt. Hon fick träna så gott det gick, men hade efteråt mycket ont. Livet ut besvärades hon av smärta.

Den 7 augusti 1991 ramlade Svea igen och fick smärtor i bröstkorgen. Hon blev undersökt på lasarettet. Röntgen visade att hon bara var lite mörbultad av fallet, men inte skadad. Man såg också att hon hade benskörhet med ”multipla kotkompressioner i mellersta bröstryggen av äldre datum.” I övrigt kan man läsa i journalerna att Svea är ”psykiskt mycket vital för åldern. Humoristisk. Omtyckt på avdelningen.”

Sveas vänstra lillfinger ville gärna böja sig. Ett trycksår hade uppstått vid leden och det ville inte läka. Därför planerades det för amputation högt upp på fingret den 3 mars 1994. (Hade hon triggerfinger? Sonen Bo hade det på gamledar.)

Den 14 mars 1994 avbokades operationstiden ”på grund av att patienten ej är operabel.”

Den 23 mars 1994 avled Svea. Hon begravdes i närvaro av sina barn (förutom dottern Margit som dog redan 1974) och barnbarn och vilar tillsammans med maken Viktor i familjegraven på kyrkogården i Öjebyn.

Eftertext

I en del familjer göms personer med psykisk sjukdom undan, men Svea blev aldrig bortglömd. Under alla år fick Svea många besök av sin make Viktor, av barnen, barnbarnen och syskon med familj. Döttrarna Ruth och Margit såg till att Svea alltid hade trevliga kläder och var välvårdad i håret. Sveas svägerska Nenna (gift med Elof ”Loffe”) månade också mycket om Svea.

Att Svea kunde vara fräck och skamlös har framkommit genom journalerna. Bosse har berättat om ett tillfälle på senare år när han och Märta besökte henne. Då hade Svea lutat sig fram och frågat Bosse ”har du fått dig nåt idag?”.

Några minnen av Svea

"När Pappa Bosse, Mattias 3 år och jag hälsade på farmor på Berggården en varm sommardag så hade vi glass med oss som vi satt och åt. När farmor hade ätit sin glass tog hon ut löständerna och slickade av dem noggrant innan hon satte in dem igen. Mattias som blev vittne till detta tappade bokstavligen hakan och stod en lång stund med öppen mun och stora ögon och stirrade. Han blev mycket konfunderad över vad han hade sett."

Margareta Lindvall Rolfhamre

”Vid en julmiddag hemma hos mig och Helena där även Helenas släkt var med var det dags igen. Långbordet var dukat tvärs igenom vardagsrummet och när farmor hade ätit klart gjorde hon det. Hon tog ut sina löständer. Helena som satt bredvid var nära att kräkas och rusade ut till köket där hon kämpade en stund innan kräkreflexerna lugnade sig."

Magnus Lindvall

Svea var alltid vänlig men tillbakadragen. Jag vet att en gång när vi kom dit satt det ett gäng gubbar och fiskade i dammen. ”Får ni nån fisk?”, frågade pappa Elof. ”Tokjävel, här finns väl ingen fisk heller!” fick han till svar.

Olle Bäckström

Svea var pratsam och ville gärna prata om skötsel och omvårdnad och sånt, när hon flyttade ut och skötte om djuren i Långnäs. Det var som hennes kor. Det skötte hon noggrant har jag hört. Verkligen som en perfektionist. Rent och fint skulle det vara. Jag har för mig att hon blev bättre med åren. Men hon trivdes inte helt där. Det var för hårt arbete.

Olle Bäckström

”Farmor var ju aldrig en sån där bullbakande farmor som man kröp i knäet hos för att få höra en saga eller en sån där man kunde prata med om livets väsentligheter allt utifrån ålder. Nej, min farmor var en söt och konstig tant som det alltid var lite uppstyltat att hälsa på, som jag minns det från barndomen. Vi klädde oss fina och åkte till bondgården i Långnäs där alla samlades i finrummet och satt kring flera bord med uppdukat fika, på de broderade och välstrukna dukarna. Jag minns hur min kusin Ingrid och jag satt och led tillsammans när vi förväntades dricka upp den nymjölkade mjölken med tjockt gräddlager på toppen. Det var så äckligt! Som jag minns det så var vi tvungna att smaka, men vi slapp dricka upp. Men bullarna var goda.

När jag blev lite större och farmor bodde på ålderdomshemmet hälsade jag på henne själv några gånger. Hon sa ju inte så mycket så det blev korta besök. När hon var med hemma satt hon mest tyst. Det gick inte att föra några samtal med henne men hon kunde svara på enkla frågor, det var allt. Sen kunde hon säga ”dorenami” helt plötsligt. Hon var väldigt annorlunda än min mormor, men farmor var ändå min farmor och är lika viktig för mig som någon annan. Och farmors öde har berört mig djupt.”

Margareta Lindvall Rolfhamre

"Min mamma Nenna var mycket omtänksam. Efter realexamen hade hon ju jobbat inom sjukvården i Kalix och på Älvsbyns sjukstuga. Hon hälsade ofta på Svea på sjukhuset. Vi cyklade dit men bara mamma fick gå in och hälsa på henne. Vi lekte utanför under tiden. När vi skulle åka hem igen kom Svea till fönstret och vinkade till oss. Hon blev ju friskare och piggare med åren, så hon fick ju komma och bo på en lantgård. Där var aldrig vi barn och hälsade på, bara mor och far."

Anders Bäckström