Kristoffer Lindvall 1835–1882

Den 21 december 1935 föddes ett gossebarn vid namn Christopher[1].

Detta nådens år var Karl XIV Johan Sveriges kung. 1814 blir Sverige och Norge en union och den fred som då infann sig består än idag. Lokalt hade kyrkan stor makt. Lilla Katekesen var A och O på gott och ont. Husförhören var ett viktigt styrinstrument för både läskunnighet och moral. 1842 beslutades om den nya Folkskolestadgan – alla barn skulle gå i skolan och lära sig de grundläggande färdigheterna.

Föräldrarna är bonden Pehr Pehrsson Lindvall och hustrun Catharina Nils Dotter. Modern uppskattades av prästen att vara mellan 40-45 år gammal. Som sig bör döptes sonen ganska omgående av pastor Lori(?). Att bli korrekt döpt var A och O i den tidens samhälle. Dopvittnena var bonden Lars Grelsson och hans hustru Anna Anders dotter i Gammelgården, bonden Nils Peter Jönsson och hans hustru Helena Nils dotter i Månsbyn samt drängen Johan Johansson i Brettgården och pigan Sara Lena Rydberg från Ryssbält.

Det är spännande att se hur prästen avgav moderns ålder i födelseboken (40-45) när det i husförhörsboken[2] tydligt står att hon är född 1795, dvs hon var 45 år. Måhända hade han en dålig dag och orkade inte titta efter.

Familjen bodde i Månsbyn nr 6. Hur stort detta hus var är svårt att veta, men vi kan se att där bodde, förutom mor och far, farfar Pehr Pehrsson, född 1770-10-28 och den bräckliga farmodern Catharina Ericsdotter född 1776. I hushållet fans också 2 systrar till Pehr. De var Brita Cajsa Pehrsdotter född 1809 och Gustava Carolina född 1805.

Lite kuriosa. Med hjälp av gamla kartor förefaller det som om Månsbyn 6 idag motsvarar Månsbyn 49.

Kristoffer hade 4 syskon, 2 flickor och 2 pojkar. Den förstfödda var Cajsa Lena född 1827. Sedan följde i tur och ordning: Maria född 1831, Lars född 1832 och Nils Fredric född 1839.

Alla vuxna var läskunniga och kunde sin lilla katekes med de 5 huvudstyckena: 1) Tio Guds bud, 2) Trosbekännelsen, 3) Herrens bön, 4) Dopet och Bikten, 5) Nattvarden, Husfaderns välsignelse, Bordsbönen och Hustavlan. Vad gäller den direkta läsförståelsen, ”begreppsnivån”, så var nivån lite olika. Farfar var den som nådde upp till nivån ”har försvarligt begrepp”, den näst högsta nivån.

Systern Brita Cajsa flyttade till Stockholm. Något hände så den 20 maj 1933 dog hon, 24 år gammal.

Någon gång kring 1870 flyttar familjen till Näsbyn[3].

1882 dör Kristoffer i lungsot. Mor Sara bor kvar hon sonen Kristoffer (1960) i Näsbyn till dess hon dör i ålderdomssvaghet den 1914-09-10.

Kristoffers yrkesliv

Malören ligger 40 km SSV om Kalix, långt ute i Bottenviken

Någon gång under 1849 till 1959 blir Kristoffer lotslärling[4] för att sedan bli kronolots[5]. Med största sannolikhet var Malören lotsens utgångspunkt.

Lotsens liv var allt annat än enkelt. Här tecknas en bild som kan skapa en viss känsla av hur lotsarna hade det.

”Lotsarna spanade ut över havet från sin utkik för att upptäcka fartyg som närmade sig. Då ett fartyg signalerade om lotsassistans fick lotsarna bege sig ut med lotsbåten som förr var rodd- och segelbåtar, sk. lotskuttrar. Vid dåligt väder med hård vind var detta ingen lätt uppgift. När lotsbåten kom fram till fartyget som skulle ha lotsassistans fick lotsen lägga båten på läsidan om fartyget för att sen borda det.

Vid stiltje eller dålig vind fick lotsbåten ros ut till fartyget. När lotsen gått ombord förtöjdes hans segel- eller roddeka som togs på släp efter fartyget som lotsades. Under tiden ombord hade lotsen och hans eventuelle medhjälpare rätt till fri kost och logi. De fick också färdkost för hemresan. Efter väl förrättat värv rodde eller seglade lotsen tillbaka till lotsstationen. Detta fick de göra i ur och skur i de öppna, ranka styrekorna. Det var snarare regel än undantag att lotsen blev blöt när ekan skulle kastas loss från fartyget. Regn och hårt väder gjorde att lotsen blev både blöt och kall. Det var inte helt ovanligt att lotsarna drabbades av reumatism och ledvärk.

Lotsarna hade ingen fastställd arbetstid utan arbetade dygnet runt så länge det fanns lotsningsuppdrag. Däremot varierade beläggningen med årstiderna. Under vintrarna då isen låg fick lotsarna klara sig bäst de kunde, då fanns ingen sjöfart under segelfartygens tid. Under somrarna var det däremot det omvända, knappt någon ledig stund.”[6]

Källor

[1] Nederkalix (BD) CI:4 (1817-1840) Bild 297

[2] Nederkalix (BD) AI:5a (1829-1838) Bild 166 / sid 154

[3] Nederkalix (BD) AI:9b (1869-1878) Bild 187 / sid 402

[4] Nederkalix (BD) AI:7a (1849-1859) Bild 175 / sid 170

[5] Nederkalix (BD) AI:8b (1859-1868) Bild 287 / sid 581

[6] http://www.hhogman.se/lotsvasendet.htm